Bach behöver lite större bredd

Bachs Juloratorium
MSO. Petri sångare. Alexander Einarsson, dir. Mathias Hedegaard, Karin Dahlberg, Helene Ranada, Carl Ackerfeldt, sång.
S:t Petri kyrka i Malmö, 6/12
De stora ”rituella” konserterna med Bach och Händel runt om i landets kyrkor bildar en hörnsten i kyrkans musikaliska verksamheter. Att man överhuvudtaget spelar dem räcker för många. Andra är kräsna och kräver musiker med speciella kunskaper i just barockmusik.
Under fredagens uppförande av Bachs Juloratorium med Malmö symfoniorkester och Petri sångare ställdes frågan på sin spets. Hur skall man nå ut till nya lyssnare? MSO anlitar ett genomstabilt sångarlag och slår på stort med tre uppföranden, alla med fri entré. Kyrkans regler för entréavgifter öppnar dörren för alla. I varje fall på pappret.
Under fredagens premiär skallrade Petrikyrkan av stormen. Publiken borstade bort blötsnön från axlarna och längtade efter värme. Ovädret ingav känslan av att sitta som en bland andra i församlingen, även om denna till stor del bestod av MSO:s abonnemangspublik.
Pukan smattrar till. Första tonerna av ”Jauchzet, frolocket” tar mig till min verklighet: Att förutsättningslöst lyssna på hur det låter, utan att se den moderna symfoniorkestern som ett rött skynke.
Det går ganska bra. Körens ledare Alexander Einarsson har ena benet i Dan-Olof Stenlunds tradition av klangvård och långsamma tempon i koralerna, och det andra i barockspecialisternas dansanta sväng. Man ser det i körsångarnas kroppar. Tretakten. Ovanpå den kan man frasera och gestalta textens många affekter.
Altaret tornar upp sig i bakgrunden. Man ser knappt sångsolisternas ansikten, inte heller de tre vackert spelande instrumentsolisterna. Men den musikaliska nivån är hög, och framför allt mezzon Helene Ranada når ut de fyrtio meterna som krävs för att publiken skall känna sig omsluten.
MSO spelar kontrollerat, milt och fint, särskilt stråket verkar inriktad på ackompanjemang – förutom i tydligt solistiska partier. Det ger en bekväm bädd åt sångarna. Men ibland är det lite synd. Även om Juloratoriet saknar Matteuspassionens dramatiska hetta finns det en massa text som behöver orkesterns hjälp. Verket rymmer både sakralt och profant, så varför inte rugga upp det en smula? Och varför inte sätta lite belysning på sångarna?
Föreställningen om de hett åtråvärda ”nya lyssnarna” skall inte sätta agendan. Det handlar inte om att poppa upp juloratoriet med ljus och teater. Snarare handlar det om att syresätta en speltradition, att aldrig spela på rutin.
Matti Edén
http://www.sydsvenskan.se/2013-12-08/bach-behover-lite-storre-bredd