”De ropade och blevo hulpna av sin dirigent”.
Gerard Manley Hopkins dikt Peace är en otålig sak som stammar fram sin längtan efter en frid som inte bara kommer och går. Denna dikt har Mark Kilstofte tonsatt som om fridsduvan lugnt satt på sin gren. Körstycket blir en stund av musikalisk frid där orden påminner om att lugnet är tillfälligt. Harmoni, spetsad med vetskapen om dess flyktighet.
Stunder av frid, om än förgänglig, är väl något av vad man söker när man går på konsert med en bra kammarkör. Petri Sångare är en sådan kör. På deras konsert i går sjöng de Kilstoftes Peace mycket vackert. Djupast var friden dock när de sjöng Vid havet, den andra av Gösta Nystroems Tre havsvisioner. Där fanns på en gång tydlig textning och musikalisk logik, enskilda röster och varm körklang, mildhet och intensitet, skirhet och styrka. Körsång kan vara så samlande.
Alfred Schnittkes Drei geistliche Gesänge är ett rop från djupen, men framförandet var också estetiskt tillfredsställande med sitt välavvägda förlopp. Klangen tilläts öppna sig helt först på sista sångens sista ton.
Johannes Brahms åttastämmiga Fest- und Gedenksprüche är svårsjungna. Det hela riskerar att bli en gröt. Så illa gick det nu inte, men det blev heller inte någon stor skönhetsupplevelse. Särskilt intonationen smärtade en del. Men man kunde glädjas åt att sångarna trots allt vågade sjunga ut. De ropade och blevo hulpna av sin dirigent, en man som verkar gjuta mycket mod i sin kör. Vad bra att han inte bara väljer sånger som kören fullständigt behärskar.
Håkan Paaske läste flera av sångtexterna. I ett annat sammanhang hade recitationstonen blivit för enahanda, men nu var den bra. Det gällde att inte konkurrera med tonsättningarna.
Tobias Lund