Glad Påsk önskar vi i Petri Sångare med denna recension från gårkvällen, skriven av Lars-Erik Larsson i Skånskan.
Kategori: Recension
Kunde ha varit gripande
Palmsöndagens konsert i S:t Petri kyrka i Malmö slutade med svaga andetag, illusoriskt framställda av stråkmusiker från Malmö Symfoniorkester. Musiken som därmed klingade ut var James MacMillans ”Seven Last Words from the Cross” för kör och stråkar, komponerad 1993.
Duetterna för två basar, två tenorer och två altar i satsen ”Verily, I say unto thee, today thou shalt be with me in Paradise” sjöngs tätt och klangfullt av sex av Petri utmärkta sångare. Tyvärr dämpades intrycket av sådana fina ting av karaktären på verket som helhet, och av ett par andra omständigheter.
Denna påskkantat är förmodligen tänkt att vara gripande och kunde nog också vara det om den vore mer koncentrerad. Än ger kören röst åt Jesu ord på korset, än reflekterar den via liturgiska texter. Musiken vacklar mellan engelsk katedraltradition, naturalistisk framställning av hammarslag och andetag, medeltida kyrkostil à la Perotinus och ett slags dissonant stråkväv som påminner om vad stråkarna spelar i Sofija Gubajdulinas långfredagsverk Sieben Worte.
Att låta en fin deklamatör som Stina Ekblad läsa sångtexterna var en god idé. Det är ju ofta svårt att uppfatta orden en kör sjunger. Men när hon nu dessutom stack emellan med texter av Rilke, Södergran, Diktonius, Claudel och von Schoultz, visserligen med passionsanknytning, blev kantatens konturer bara mer diffusa.
Och så var det akustiken. ”Seven Last Words” är ett verk där det ofta händer mycket på en gång och S:t Petri är en kal kyrka där ljudet går runt. Den kombinationen är vansklig och innebär att jag skriver denna text med viss osäkerhet. Att recensera komplicerad musik via dess eko är varken lätt eller bra.
Tobias Lund
http://www.sydsvenskan.se/2014-04-15/kunde-ha-varit-gripande
Kör gav stunder av frid
”De ropade och blevo hulpna av sin dirigent”.
Gerard Manley Hopkins dikt Peace är en otålig sak som stammar fram sin längtan efter en frid som inte bara kommer och går. Denna dikt har Mark Kilstofte tonsatt som om fridsduvan lugnt satt på sin gren. Körstycket blir en stund av musikalisk frid där orden påminner om att lugnet är tillfälligt. Harmoni, spetsad med vetskapen om dess flyktighet.
Stunder av frid, om än förgänglig, är väl något av vad man söker när man går på konsert med en bra kammarkör. Petri Sångare är en sådan kör. På deras konsert i går sjöng de Kilstoftes Peace mycket vackert. Djupast var friden dock när de sjöng Vid havet, den andra av Gösta Nystroems Tre havsvisioner. Där fanns på en gång tydlig textning och musikalisk logik, enskilda röster och varm körklang, mildhet och intensitet, skirhet och styrka. Körsång kan vara så samlande.
Alfred Schnittkes Drei geistliche Gesänge är ett rop från djupen, men framförandet var också estetiskt tillfredsställande med sitt välavvägda förlopp. Klangen tilläts öppna sig helt först på sista sångens sista ton.
Johannes Brahms åttastämmiga Fest- und Gedenksprüche är svårsjungna. Det hela riskerar att bli en gröt. Så illa gick det nu inte, men det blev heller inte någon stor skönhetsupplevelse. Särskilt intonationen smärtade en del. Men man kunde glädjas åt att sångarna trots allt vågade sjunga ut. De ropade och blevo hulpna av sin dirigent, en man som verkar gjuta mycket mod i sin kör. Vad bra att han inte bara väljer sånger som kören fullständigt behärskar.
Håkan Paaske läste flera av sångtexterna. I ett annat sammanhang hade recitationstonen blivit för enahanda, men nu var den bra. Det gällde att inte konkurrera med tonsättningarna.
Tobias Lund
Bach behöver lite större bredd
Bachs Juloratorium
MSO. Petri sångare. Alexander Einarsson, dir. Mathias Hedegaard, Karin Dahlberg, Helene Ranada, Carl Ackerfeldt, sång.
S:t Petri kyrka i Malmö, 6/12
De stora ”rituella” konserterna med Bach och Händel runt om i landets kyrkor bildar en hörnsten i kyrkans musikaliska verksamheter. Att man överhuvudtaget spelar dem räcker för många. Andra är kräsna och kräver musiker med speciella kunskaper i just barockmusik.
Under fredagens uppförande av Bachs Juloratorium med Malmö symfoniorkester och Petri sångare ställdes frågan på sin spets. Hur skall man nå ut till nya lyssnare? MSO anlitar ett genomstabilt sångarlag och slår på stort med tre uppföranden, alla med fri entré. Kyrkans regler för entréavgifter öppnar dörren för alla. I varje fall på pappret.
Under fredagens premiär skallrade Petrikyrkan av stormen. Publiken borstade bort blötsnön från axlarna och längtade efter värme. Ovädret ingav känslan av att sitta som en bland andra i församlingen, även om denna till stor del bestod av MSO:s abonnemangspublik.
Pukan smattrar till. Första tonerna av ”Jauchzet, frolocket” tar mig till min verklighet: Att förutsättningslöst lyssna på hur det låter, utan att se den moderna symfoniorkestern som ett rött skynke.
Det går ganska bra. Körens ledare Alexander Einarsson har ena benet i Dan-Olof Stenlunds tradition av klangvård och långsamma tempon i koralerna, och det andra i barockspecialisternas dansanta sväng. Man ser det i körsångarnas kroppar. Tretakten. Ovanpå den kan man frasera och gestalta textens många affekter.
Altaret tornar upp sig i bakgrunden. Man ser knappt sångsolisternas ansikten, inte heller de tre vackert spelande instrumentsolisterna. Men den musikaliska nivån är hög, och framför allt mezzon Helene Ranada når ut de fyrtio meterna som krävs för att publiken skall känna sig omsluten.
MSO spelar kontrollerat, milt och fint, särskilt stråket verkar inriktad på ackompanjemang – förutom i tydligt solistiska partier. Det ger en bekväm bädd åt sångarna. Men ibland är det lite synd. Även om Juloratoriet saknar Matteuspassionens dramatiska hetta finns det en massa text som behöver orkesterns hjälp. Verket rymmer både sakralt och profant, så varför inte rugga upp det en smula? Och varför inte sätta lite belysning på sångarna?
Föreställningen om de hett åtråvärda ”nya lyssnarna” skall inte sätta agendan. Det handlar inte om att poppa upp juloratoriet med ljus och teater. Snarare handlar det om att syresätta en speltradition, att aldrig spela på rutin.
Matti Edén
Imponerande passionsverk
LUKASPASSIONEN
Musik: Rolf Martinsson
Texter: Bibeln och Göran Greider
Dirigent: Alexander Einarsson
Solister: Helene Ranada, mezzo; Jonas Samuelsson, baryton
Petri Sångare och instrumentalgrupp
Uruppförande i S:t Petri kyrka, Malmö 1 april 2012
”Passionernas mästare Bach har på senare år fått konkurrens” skriver Jenny Leonard i en artikel inför uruppförandet i 14 kyrkor av Rolf Martinsson och Göran Greiders Lukaspassionen. Det är överord, det går inte att konkurrera med Bach. Däremot kan möjligtvis andra verk ställas vid sidan av hans Matteus- och Johannespassion, verk som inspirerats av de senaste 250 årens strömningar inom musikens och religionens tankevärldar.
Initiativet till en nyskriven passion togs av Gehrmans musikförlag och Sensus studieförbund. Verket beställdes gemensamt av församlingar i de tretton svenska stiften samt Borgå stift i Finland och urpremiären skedde gemensamt under Palmsöndagshelgen.
Efter att ha hört uppförandet i S:t Petri kyrka i Malmö i söndags måste jag säga att jag är imponerad, djupt imponerad, av såväl musik som text och utförande. Det är ett omfattande verk, drygt halvannan timme långt, med stora skönhetsvärden och präglat av gediget kunnande.
Rolf Martinsson säger att han ”blinkar mycket till Bach”. Ovedersägligen gör han det men musiken är definitivt inte någon Bachpastisch. Ställvis är tonspråket arkaiserande med tydlig högbarock och hänsyftningar mot tidigare kyrkotonarter, ställvis rör det sig i romantikens fullmatade klangbilder för att plötsligt transformeras till nutida kluster. Det är fräscht, spännande och framförallt mycket njutbart.
Om Rolf Martinsson blinkar åt Bach måste väl Göran Greider blinka åt Picander, den underordnade tjänstemannen som skrev texterna till många av Bachs verk. Även om Greiders texter är litterärt mer högtstående finns det samma troskyldighet och höga andliga lyftning. Det är enkla ord som skapar stor poesi.
Och om utförandet inget annat än gott. Solisterna förvaltade sina stora partier väl, körklangen var mycket fin och den lilla instrumentalensemblen välljudande. Dirigenten Alexander Einarsson forcerade inte utan var mycket noggrann med att låta verket få sin naturliga andning.
Lukaspassionen är utan tvivel ett verk som försvarar en plats inom svensk kyrkomusik. Trots sina många kvaliteter kräver det inte alltför stora resurser vid ett uppförande och förhoppningsvis kommer det att tas upp på många fler ställen.
Lars-Erik Larsson
Passion i behändigt format
Sydsvenska Dagbladet: ”Passion i behändigt format”
Konsertartist: Lukaspassionen av Rolf Martinsson (musik) och Göran Greider (text). Petri Sångare.
Konsertlokal: S:t Petri kyrka, Malmö
Konsertdatum: 2012-04-01
Det är passionstid, Johannes- och Matteuspassionens tid. Till traditionerna sällar sig en ny Lukaspassion, med musik av Rolf Martinsson och texter av Göran Greider. Idén är mer än hedervärd. Bakom den står Martinssons förläggare Gehrmans och Svenska Kyrkans studieförbund Sensus. Det har inneburit att verket inom loppet av tre dar ”uruppförs” på tolv olika ställen i landet. En sällsynt kraftsamling!
I konceptet ligger att körinsatserna skall vara överkomliga för även andra än den yppersta eliten och antalet instrumentalister rimligt – sex musiker med orgel (Alexander Lundberg) och oboe (Martin Brommann) som karaktärsgivare.
Samma folkbildningsideal besjälade förr Radiotjänst, vilket fick Lars-Erik Larsson att komponera bl a ”Förklädd gud”. En musikalisk passion har sina givna mönster, och Rolf Martinsson har gått in i uppgiften med blick för traditionen. Det sitter vid hans sida en Bach förklädd. Men där Bach och hans poet Picander predikade ortodoxi kan den nutida lyrikern Göran Greider förhålla sig subjektivt, vardagligare, friare. Och Martinsson lämpar sitt moderata tonspråk därefter.
Körsatserna lyfte Petri Sångare fram med skimrande soprantoner och samstämd dynamik, så smältande svenskt körklangsaktiga som man kan önska, och Helene Ranada och Jonas Samuelsson saknade inte solistisk auktoritet. Allt sammanhölls genom dirigenten Alexander Einarssons lugna och diskreta tydlighet.
I ett stycke med två timmars speltid finns ändå en inbyggd risk: det kan bli utdraget och spänningslöst. När man nått nummer 16 av 31 inslag lyfte emellertid Lukaspassionen. Den fick en klarare profil, både melodiöst och oemotståndligt intagande. Samma verkan hade ett nästan visartat mellanspel i een senare delen. Då hade också tonsättaren kopplat in på ett mer växlingsrikt spår, vilket gjorde finalsatserna till krön på ett ambitiöst och användbart verk, Projektet och prestationerna är värda odelat beröm.
Carlhåkan Larsén